Tycker jag att det varit. Jag har en väldig tendens att hamna i stora skov av självömkan när saker inte blir som jag vill. Jag har bara en stor känsla av att alla andra får göra roliga saker, alla andra får ta del av kul händelser medans jag.... Nej nej. Inte är jag bitter. Jo förresten Jag är skitbitter över att solen skiner och det är grönt och fint ute. Jag dör om jag går ut känns det som. Jag täppar ihop alldeles i näsan, ögonen och tro´t om ni vill i öronen. Jag har feber, Jo 38,4. Hur känns det att ha feber det vet alla. Man fryser och sedan svettas man och det är ett surr i huvudet ( I alla fall hos mig) Sen blir jag också väldigt gråtmild när jag har feber. Dopet på TV idag, Jesus. Hade inte blinkat ens om jag varit frisk. Men vad gör jag? Naturligtvis sitter jag och stortjuter för att Viktoria läser en bön???? Ensam. Jag är ateist, gillar inte böner eller kyrkan eller ???? Jag läser en bok och en blir mördad! Vad händer? Jo, jag bölar naturligtvis också då. Detta är fruktansvärt jobbigt utanpå att man är sjuk. Jag borde tänka om. Jag borde tänka på dom som har det värre. Jag borde verkligen tänka på dem. Dom är många som lider av mycket mer realistiska "lidarsaker". Det finns svält i världen, tala om lidande. Det finns sjukdomar som inte finns bot för. Dessa människor borde väl rimligen lida mer än vad jag gör. Det finns människor som genomgår behandlingar för sjukdomar som det ibland finns bot för. Vilken plåga och lidande de borde genomgå i väntan på att få reda på om de kommer att bli botade eller inte.
Det kan låta som om jag raljerar och det gör jag. Jag raljerar över mig själv och mitt självömkande som egentligen inte är värt ett förbannade dugg rent ut sagt.
Men när jag är förkyld och har feber och inte kan gå ut när solen skiner för min pollenallergi då blir jag mig själv närmast.
Det är synd för det kanske är då man borde tänka på andra. Detta var mina tankar från eftermiddagen. Tala om självömkan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar